Värna om dig själv

11.05.2020

Känslor som förälder // Del 3: Självmedkänsla

Medkänsla är ett förhållningssätt präglat av vänlighet, omtänksamhet och välvilja. Livet innehåller såväl smärta och obehag som glädje och njutning. I synnerhet i de svåra stunderna behöver vi människor varandra, och det behovet skapar i sin tur en känsla av samhörighet och kontakt. När du delar något svårt med en nära vän vill du oftast inte i första hand ha ett gott råd eller en uppmaning att se positivt på livet. Det du först och främst behöver är att din vän lyssnar, kanske nickar instämmande, ställer någon fråga och uttrycker förståelse och värme.  

Samma intresse, förståelse och värme kan och behöver du också visa dig själv. I förra blogginlägget gick vi igenom acceptans och att det är att förhålla sig öppen gentemot verkligheten så som den är. Självmedkänsla är att göra det på ett varmt, förstående och omsorgsfullt sätt. Med insikten om att det du känner är något högst mänskligt och något du delar med andra där ute blir känslorna lättare att bära. Om vi kan förhålla oss till det som sker på ett vänligt och icke-dömande sätt kan vi därefter göra något aktivt för att trösta eller mildra de svåra känslorna. Det kan innebära att låta sig själv få vila, som att krypa upp i soffan med en kopp te och choklad efter en kämpig dag. Det kan också innebära att ta tag i något som måste göras men som i stunden väcker motstånd, och sedan klappa sig själv på axeln efteråt. 

Läs mer om acceptans, medkänsla och självmedkänsla i föräldrarollen i vår bok Må bra som förälder - Psykologernas strategier för småbarnsåren (Adlibris) eller lyssna på ljudboken (Storytel).

Relaterade sidor: Vår bok - KBT

Ett vanligt tema när det gäller problem i parrelationer är bristfällig kommunikation. Att inte uppleva sig förstådd eller lyssnad på, svårigheter med att ge och ta kritik eller att på ett tydligt men trevligt sätt hävda sina behov är några av de vanligaste problemområden vi som parterapeuter arbetar med. Kommunikation består av flera delar,...

Vad menar vi egentligen med acceptans? Detta svåra begrepp som vi då och då slänger oss med i vardagen men också kan bli provocerade av. Vad då acceptera? Innebär det att jag ska ge upp, kapitulera, bestämma mig för att inget längre spelar någon roll och strunta i att förändra saker? Nej, acceptans är snarare utgångspunkten för att...

Med julen i antågande är det många som suckar, tar ett djupt andetag och hastar/planerar/oroar sig vidare i takt med att luckorna öppnas en efter en. Kanske är den stora stressen i allt som ska göras, kanske är den i det dåliga samvetet för den familjemedlemmen eller släktingen man gör besviken, kanske är den i oron över att alla...